En sista litania

Ett tusende år av hat att regna likt ett livselixir
 När nidingars band har upplösts
 När urgammal jord har kluvits itu 

Varde blod, varde eld, varde död 

Den brännande solens skördegång fäller regent,
 i högmod krönt
 Den vredgade jordens fauna störtar dess
 narr, smyckad i guld 

Varde blod, varde eld, varde död 

En sista litania ekar högt vid de skamlösas härd
 Märkta, plågade och brända mottaren sista,
 glödgad fällande dom 

Från blodsbestrukna strupar
 Från askgrånade händer
 Djupt ur ruttnande märg
 Mot etterdränkta famnar 

Varde blod, varde eld, varde död 

En marritt mot tidig skymning,
 en invit till nattens sista dans
 När balen är över,
 plågas gäster i middagshettan med bly i sitt bröst 

Varde blod, varde eld, varde död 

I ett högstämt kätteri smädas nu de arvlösas lott
 En trehövdad död för dörren 

Varde blod, varde eld, varde död 

Varde liv, varde död